Norrbottens Kaninhoppares blogg

Det är verkligen enormt roligt att skutta in här och läsa allt som mina kära klubbkamrater hjälps åt att fylla våran blogg med. Tävlingsreferat, presentationer av våra långörade vänner, och inte minst, läsa om vad som händer i allas liv just nu.

Men i mitt inlägg tänkte jag gå tillbaka i tiden, och berätta för er om en gammal, otroligt kär vän. Det är ett tag sedan hon gick ur tiden nu, men någon gång då och då väcks små minnen av henne till liv, och varje gång tar mitt hjärta ett litet skutt av längtan, vemod och saknad, men också av glädje och stolthet över att denna lilla kanin har funnits, och att hon var MIN, bara MIN.

Jag ger er här min historia om
ÄPPELGÅRDENS KISS OF DEATH "KIARA"

f.2001
d. 25/1 2009

Första gången som jag såg Kiara var på en tävling i Flurheden. (många år sedan vi slutade tävla där...) Hennes dåvarande ägare var Moa Lundberg, och jag har fått berättat för mig att hon visst har bytt ägare några gånger under sin livstid.
Kiara var japanbrokad, och den vackraste kanin jag någonsin skådat! Men som hoppare var hon nog inte mycket att visa upp, om man får uttrycka sig så "brutalt". Visserligen var hon svårklassad i bana, men där tog det tvärstopp. Hon kunde under en tävling hoppa tre hinder och krypa resten, och hoppade oftast varken nog högt eller långt för att undvika rivning. Ibland blev det nästan "plockepinn" när hon gått i mål, om hon ens gjorde det.
Ändå var hon ofta med på tävlingarna, och kämpade på så gott hon kunde. Vad gör det om det inte går så bra, bara kaninen gör sitt bästa??
Samma höst fick jag veta att Moa inte kunde ha kvar Kiara, och jag gjorde slag i saken direkt. Efter ett samtal med Moas mormor Mia, så fick jag kaninen levererad hem till dörren.
Jag minns det som om det vore igår. Jag tog ut henne ur transporten, satte in henne i buren. Hon nosade runt - och la sig och sov. Redan hemtam.
Hon tog verkligen livet med ro, lilla Kiara (Som de sista åren blev förkortat till "Kia"). Hon var alltid lugn, och så otroligt snäll. Sprattlade aldrig, skulle aldrig kunna bita någon, fann sig i alla konstigheter som hon hamnade i.

Att ha henne tillsammans med andra kaniner var heller inget problem. Hon fick kampera ihop med Pärla, med Ture... Och när Nanna fick ett frispel på "Kamp-kullen" och bet ihjäl Hopp och Frihet, Fick Iza, Dino och Bamse flytta in till Kia, 6 veckor gamla, och hon älskade varje dag som deras extramamma. Tvättade dem, sov bredvid dem, lät dem klättra på henne.

Under en "inkörningsperiod" då jag skulle lära mig hur hon fungerade, fick hon starta utom tävlan i lägre klasser. Det tyckte hon var kul, och när vi så småningom började starta svår, så kom hon faktiskt i mål några gånger med ganska hyffsade resultat. Första gången vi fick hoppa final glömmer jag aldrig - Det var i hundhuset på Grans, på vårkanten och det var svinkallt. Som tur var så var det soligt, så man kunde gå ut och värma sig... ;-P.
5 starter i klassen, jag hade med Heddas Pärla, och hon och Kia var de enda två kaninerna som hade hunnit i mål. Kia på 8 fel, och Pärla på 1. Behöver jag ens berätta vem som vann?
Kia var min allra första svårkanin, och har man en svårkanin så kan man ju åka och tävla på Sollentunamässan!!! (Numera heter det Kistamässan, och det är endast svår och Elit-klasser under 4 dagar i januari, förr var det också veteran.)

Självklart åkte vi. Jag, Malin och Katja, som skulle tävla Malins kanin Barney i veteranklasserna, eftersom Malin var invalid.
Om det gick bra? Nja, det året gjorde vi inte så mycket mer än representerade BDKH på Sollentuna och fick med oss en rolig upplevelse hem, men året därefter kommer jag aldrig att glömma.
Första dagen, svår krok. Svårkaninerna var inte alls på topp. Förutom Kiara, som bestämt sig för, att just där, bland nästan 100 av Sveriges bästa hoppkaniner, och inför ögonen på säker flera hundra åskådare, skulle hon göra sina två livs bästa lopp.
När hon gick i mål i grunden, med endast 2 små slarvfel i bagaget, då DOG jag, bokstavligt talat. Och när hon några timmar senare, gick i mål utan ett enda fel, då grinade jag på riktigt.
Det kändes så otroligt overkligt när vi blev uppropade för segerlopp - Jag hade själv kunnt räkna ut att vi tagit en tredjeplats. Men det visade sig att jag hade räknat fel, vi hade inte kommit trea, utan TVÅA!
Jag minns det där segerloppet i ett töcken, men jag vet att tårarna sprutade under segerloppet. Min vackra, underbara, älskde Kiara hade gjort det ofattbara - Kommit tvåa under en av Sveriges största tävlingar!!! Dessutom tagit sin allra första svår-pinne, och för övrigt den enda pinne som vi någonsin tog tillsammans. Men det var den bästa pinne som jag någonsin tagit, med någon kanin!
Hur det gick resten med av tävlingen? Hon tyckte väl att hon hade gjort sitt, för vi tog oss inte i mål någon av dagarna. ;-D

Men redan då var Kiara lite till åren, och en sommardag när jag kom ut till kaninerna, så mådde inte Kiara bra alls. Hela hon var helt sned, och ingen var hemma och kunde skjutsa mig till veterinären.
Som tur var, så har jag världens bästa vän: Jennie Svensk. Jag ringde henne och skrek och grät i telefonen. Hon måste ha kört fort från Luleå, för det tog inte lång stund innan hon kom, och körde mig och Kiara till Djursjukhuset i Gammelstad.
Tack vare att vi var snabba, så kunde de ge henne behandling, och efter några veckor var hon nästan helt återställd. Det enda som blev bestående var att hon skuttade lite snett, men det var ingenting som man märkte av om man inte tänkte på det. Men jag tog iallafall beslutet att Kiara skulle få bli pensionär, kanske få följa med som prova-på kanin till uppvisningar och så, men inte tävla mer.
Istället fick hon flytta till stallet, tillsammans med sin dotter Opal. Mycket uppskattat av både barn och kaniner, för liksom Kia var Opal snäll och go. Bättre stallmaskotar får man leta efter!

En helg i januari 2009 var vi på kurs i Luleå. Under söndagen ringde dom från stallet och sa att Kiara verkade hängig.
När kursen var slut åkte jag direkt till stallet, och möttes av en tant med dimmig blick och uppenbart svåra andningsproblem. Åldern hade hunnit ikapp henne, hennes hjärta sviktade, och hennes lungor var vätskefyllda.
Min älskade Kiara fick följa med hem. Jag höll henne i min famn, tårarna rann...
Samma kväll var jag tvungen att släppa taget, och låta henne gå vidare. Min älskling blev till en ängel...


Dagen då Kiara kom hem till mig, så gav jag henne ett löfte. Om att hon, den vackraste och underbaraste kaninen av alla, skulle vara min för alltid. Ett löfte som jag aldrig svek. Hela resten av hennes liv fick jag äran att ta hand om och älska min Kiara, och nu, efter hennes bortgång, får jag bevara henne i mitt hjärta. Vi delade varandras liv, skapade minnen som för alltid kommer att göra henne levande för mig, om än bara för en liten stund.

Under den tid som vi fick tillsammans, hade jag även en sporadisk kontakt med Kiaras uppfödare. Att ringa till henne och ge henne beskedet om att hennes bäbis, och mitt ALLT, skulle säga hej då, var enormt jobbigt, både för henne och mig, tror jag. Men hon var tacksam över att jag ringde, så att hon på tankevägar fick vara med Kia på hennes sista resa.


Ni som kände Kiara vet hur mycket hon betydde för mig, och ni som inte kände henne kan nog känna igen sig ändå, för jag slår vad om att varenda en av er har upplevt detsamma.


Kaniner kommer, kaniner går, endast kärleken består. Men någon gång i livet kommer även DU att finna den där perfekta, underbaraste, vackraste kaninen på jorden. Åtminstone i DINA ögon. Då spelar det ingen roll hur bra eller dåligt den hoppar, hur stor eller hur liten den är på jorden. Kanske har du redan funnit den??
Ta hand om dina älsklingar. Ta vara på de minnen ni skapar, stora som små. För även om vi önskar det, så kommer de inte att leva för alltid.
Men framförallt: Lev varje dag som om det vore eran sista.

// Kajza Degerman

Hej! Nu har jag skrivit mitt första inlägg här på bloggen! Tänkte att det är nu en månad sen någon gjort ett inlägg här så nu är det väll min tur :D Tänkte berätta om min nyaste kanin! Om inte alla vet så heter han
Stjärnan`s Hummingbird Heartbeat men kallas till vardags Humlan. Det var från början tänkt att jag skulle ha en svartbrokad hane så jag började leta efter anonser under säljes på Skhrf forumet. Det var då jag hittade en kull från stjärnans hoppkaniner efter Midgårdsolens Tor och Khaos Won Willebrand. Jag var som sagt ute efter en slank svarbrokad hane och det fanns en svartbrokad i den kullen så jag mejlade Annelie om intresse på dena kull och hoppades att den vitsvarta var en hane. Men det var sen när ungarna blev lite störe som jag la märke till den lilla söta pigga viltgråbrokade filuren. Sen fick jag ett mejl från Annelie. Den vitsvarta var en hona och den viltgråbrokade var en hane. Så jag blev alltmer kär i den lilla killen och hoppades hela tiden att Annelie skulle lägga upp nya bilder på honom. När han var ca 5 veckor tingade jag honom och valde namnet
Hummingbird Heartbeat. Sen var det bara att vänta och vänta.. 
Några veckor senare bar det av till rak SM 2011 där vi skulle hämta honom jag var över lycklig!! och kunde nästan inte sova dan innan. När vi sen var på plats letade vi rätt på Annelie och frågade om vi kunde få se honom.
När vi såg honom i transport buren det går inte att beskriva med ord. För mig var han så liten och ömtålig då när vi hämtade honom men nu har han bara växt och växt men är forfarande ganska liten nu är han 5 månader och har redan hunnit med att ta 2pinnar i rak och  1pinne i krok! Han är en blivande stjärna han debuterade på 0+0 vilket var helt fantastik hade alldrig väntat mig det.. Han är inte alls blyg och kommer fram och nosar och vill ut ur buren en charmig kille som kommer och hoppar upp i ens famn när man sitter på golvet elr i hagen.På tävling kan han tagga upp sig ordentligt och bli nervös och få en himmla fart.



Älskar dig ♥
// Wilma Eliasson